Hjärnfel?
Igår sprang jag in i lägenheten under igen. Typiskt mig! Det roliga var att jag i förrgår mötte han som bor i lägenheten vid utgången och han sa:
"Det var längesen du sprang in hos oss nu!" (det var faktiskt säkert ett halvår sen)
Jag skitnöjd:
"Japp, jag har ju lärt mig att kolla mig runt och se så att jag är på rätt våning innan jag kliver in nu ser du!"
Och så igår, lite halvbråttom sprang jag till Mathilda för att hämta limejuice till kycklinggrytan som stod och puttrade på spisen. Passade sedan på att kolla posten på nedre botten när jag ändå var utanför dörren (första gången på dagen, notera att klockan var 18). Från nedre botten sprang jag uppåt och självklart blev det fel våning. Med limeflaskan i högsta hugg sprang jag in i grannarnas lägenhet..
Självklart sitter ägarna till lägenheten i soffan rakt fram från dörren och fnissar när jag rusar in i deras hall. "NEJ skit oxå, nu gjorde jag det igen!!" sa jag och skämdes lite lätt. Kallpratade snabbt med mina snälla grannar där under, och rusade sen vidare upp en trappa till rätt lägenhet.
Undrar hur många gånger jag har gått upp de FYRA trapporna till våran lägenhet? Min hjärna borde vara inställd på detta avstånd, och inte få för sig att föra min kropp in på FEL våning. Kanske sitter det kvar i ryggmärgen att det ska vara tre trappor, som det var till studentkorridoren jag bodde i innan.. Inte vet jag. Fast min teori är att det var min hjärna som blev påminnd om denna roliga insident när grannen tog upp ämnet häromdagen. Därför tänkte den att nu jädrar ska hon få springa in där och skämmas lite igen. Rätt åt henne!!
Vi är inte riktigt överens, jag och min hjärna..
Salle och Kickan borde köpa sig lite Gevalia...
...eller låsa dörren.
När jag och Ylva var i Paris bodde vi massa våningar upp i ett hotell där alla våningar såg exakt likadana ut. Då lyckades jag också med konststycket att rusa in i fel lägenhet. Jag var skitnöjd för att jag hade lyckats skaffa mig och Ylva varsin kopp espresso till frukosten men i stället för en glatt överraskad Ylva satt det en konfunderad (och antagligen lätt skrämd) kille med tandborste i munnen på sängen. Jag sprang ut lika snabbt som jag kom in och försvann så snabbt jag kunde ytterligare en identisk våning uppåt...
Efter det räknade jag våningarna noga!
Dock kommer jag ihåg att när vi kom till dig senast på ditt cupcakeparty så var vi på vippen att gå in till grannarna under. Som tur var stod deras dörr öppen (kanske en strategi för att minska frekvensen oväntade besök...? ;)) så vi såg ju att lägenheten inte var lika stiligt inredd som er. Men om jag var dem skulle jag också börja låsa dörren, å andra sidan är det ju inte helt fel att randomly få en så trevlig tjej på besök ;)
Haha. Maria, skönt att höra att det inte är BARA jag som lyckas med detta. Fast det jobbiga är ju att jag gör det gång på gång, i samma lägenhet. Tjohej
UPPDATERA ELLER AVVECKLA!!!!