När jag var 21 år åkte jag ut och reste runt i världen i ett halvår. Jag besökte bland annat Nya Zeeland där jag först arbetade i en lunchrestaurang ett tag, köpte sedan en bil och reste runt i det fantastiska landet i två månader. Det var jag, min bror och hans två kompisar i en blå Toyota Camry. Vi åkte runt, hittade på roliga saker och bodde i tält längs vägarna. En resa jag aldrig kommer att glömma!

När det gäller maten på Nya Zeeland så är det självklart inte riktigt som man är van vid här hemma i Sverige, och eftersom vi bodde i tält och lagade all mat på ett risigt gasolkök så blev kvaliteten inte den allra bästa. Oftast blev det ris eller pasta med köttfärs eller kyckling och ketchup eller sweetchilisås. Grönsaker var besvärligt med vårt lilla utbud av skärbrädor och vassa knivar, men någon gång ibland lyxade vi till med lite tomater och gurka. Vatten hade vi i dunkar och plastflaskor. Vi fyllde dessa på bensinmackar längs vägarna, och det var en överraskning varje gång om vattnet skulle smaka jord, järn, gräs eller något annat. Det var inte alltid helt lätt att få plats med våra fyra stora ryggsäckar, tält, madrasser, mat och köksutrustning i bagageutrymmet på bilen. Ett riktigt pusslande varje gång vi skulle röra på oss. Plastdunkarna med vatten var något man fick trycka in och sedan snabbbt stänga igen bagageluckan för att de inte skulle ramla ut. Att sedan efter att ha hittat en passande tältplats börja packa ur bagaget, sätta upp tält och få igång matlagningen var ett helt projekt. Trots att jag var ensam tjej så delade vi alltid på sysslorna lika mellan alla.

Den här middagen som jag tänker berätta om började med att vi som vanligt handlande på mataffären Packn'Save. I veckor hade vi alla längtat efter korv, helt vanlig korv. Jag äter inte speciellt mycket korv hemma i vanliga fall, men gud vad jag längtade. Vi blev så lyckliga där vid kyldisken när vi hittade ett paket, som vi trodde var prinskorv. Vi åkte ut till tältet ute på en öde tältplats och började laga. Eftersom vi bara hade ett gasolkök, som förövrigt var det absolut billigaste vi kunde hitta, så tog det lite tid att laga mat. Ofta hann det bli mörkt ute och man var riktigt hungrig innan vi tillslut kunde sätta oss på våra liggunderlag och äta. Vi började alltid med tillbehören, den här gången makaronerna, eftersom det inte gjorde något om de hunnit bli kalla när resten var klart. Det dumma med vårt gasolkök var att temperaturen aldrig blev högre än att vi kunde sjuda makaronerna, så det tog lång tid och de blev alltid geggiga i konsistensen. Sedan skulle vi steka korvarna. Det började vattnas i våra munnar när vi slängde i dem i den heta pannan. Till att börja med fräste de som vanligt, men vad hände sen? Jo de här korvarna var inte till för att stekas. De sprack en efter en med en knall, och en grå massa likt pölsa började välla ur de små korvskinnen. Dessutom luktade de något otroligt hemskt illa att jag knappt vågade smaka och allra minst veta vad som var i dem. Det var garanterat inte vanliga prinskorvar. Vrålhungrig som jag var fick jag nöja mig med geggiga makaroner och ketchup... Inte konstigt att gick upp ett antal kilon under resan!

När jag en månad senare anlände till Sverige igen, hade jag i förväg beställt stuvade makaroner och falukorv av mamma. Så gott har det aldrig varit med korv, varken före eller efter min hemska korvincident på Nya Zeeland!



Bara så att ni vet.. PUSS!