Attans!
Igår sprang jag in i lägenheten under igen. Typiskt mig! Det roliga var att jag i förrgår mötte han som bor i lägenheten vid utgången och han sa:
"Det var längesen du sprang in hos oss nu!" (det var faktiskt säkert ett halvår sen)
Jag skitnöjd:
"Japp, jag har ju lärt mig att kolla mig runt och se så att jag är på rätt våning innan jag kliver in nu ser du!"

Och så igår, lite halvbråttom sprang jag till Mathilda för att hämta limejuice till kycklinggrytan som stod och puttrade på spisen. Passade sedan på att kolla posten på nedre botten när jag ändå var utanför dörren (första gången på dagen, notera att klockan var 18). Från nedre botten sprang jag uppåt och självklart blev det fel våning. Med limeflaskan i högsta hugg sprang jag in i grannarnas lägenhet..

Självklart sitter ägarna till lägenheten i soffan rakt fram från dörren och fnissar när jag rusar in i deras hall. "NEJ skit oxå, nu gjorde jag det igen!!" sa jag och skämdes lite lätt. Kallpratade snabbt med mina snälla grannar där under, och rusade sen vidare upp en trappa till rätt lägenhet.

Undrar hur många gånger jag har gått upp de FYRA trapporna till våran lägenhet? Min hjärna borde vara inställd på detta avstånd, och inte få för sig att föra min kropp in på FEL våning. Kanske sitter det kvar i ryggmärgen att det ska vara tre trappor, som det var till studentkorridoren jag bodde i innan.. Inte vet jag.  Fast min teori är att det var min hjärna som blev påminnd om denna roliga insident när grannen tog upp ämnet häromdagen. Därför tänkte den att nu jädrar ska hon få springa in där och skämmas lite igen. Rätt åt henne!!

Vi är inte riktigt överens, jag och min hjärna..

Det är inte ofta jag blir sådär riktigt arg och besviken, men det blev jag igår. För att göra en lång historia kort fick jag igår genom en slump reda på att ett brev som jag i förtroende skrivit till en medarbetare på mitt sommarjobb på äldreboendet nu satt i den allmänna pärmen på arbetsplatsen. Det är en pärm som ALLA ska läsa, där all viktig information om vad som händer på arbetsplatsen finns. Jag hade skrivit vad jag tyckte om arbetsplatsen (jag var ju inte helt nöjd) och mina personliga tankar om sommarens arbete och mina arbetskamrater. Detta gjorde jag för att hon BAD mig att skriva det. Inte trodde jag att hon skulle sprida ut det till alla som arbetar där..

Det är ju såklart bra att åsikterna kommer fram, så att cheferna kan förbättra stället, men dessa åsikter har jag ju skrivit i den anonyma utvärderingen också. Varför mitt personliga brev hamnat i pärmen har jag ingen aning om. Ett brev som jag lagt i hennes fack och som börjar med "Hej Stina" betyder väl inte att det är en allmän kännedom?!

När jag kom hem skrev jag i stundens hetta ett LÅÅNGT mail och berättade hur jag kände, att det är oacceptabelt och frågat varför de inte först frågat mig om det var ok att lägga ut mina personliga åsikter på det där viset. Ja, jag var riiiktigt arg och skrev några mindre trevliga saker i mailet, tex att jag är kränkt och sårad, att jag aldrig mer vill sätta min fot där igen och att det är synd om de stackars vårdtagarna som ibland får en så förskräcklig kost (ja, liiite överdrivet jag vet).

Som tur var har jag precis läst om hur man ger kritik på bästa sätt i psykologin, och har då lärt mig att man INTE ska kritisera medan man är arg eller ledsen, för då kommer orden inte ut rätt. Jag avvaktade med att skicka mailet till cheferna och gick och tränade stenhårt istället. Allt för att aggretionerna skulle UT!

På kvällen hjälptes jag och Mogge åt att skriva om brevet och ta bort vissa lite för aggressiva delar. Skickade det tillslut och nu väntar jag med spänning vad jag kommer få för kommentar..!